Midsommardagen, öh.

Underligt. Klev av bussen i Björklinge vid halv fem och möttes av midsommartivolit vid grusplanens (Ja. Här finns allt i bestämd form. Det finns en grusplan, alltså grusplanen) musik.

“OM SANNINGEN SKA FRAM; VILL DU LIGGA MED MIG DÅÅÅÅÅEEEHH”

När jag väl kommer fram till grusplanen så möts jag av två kvinnor och en man, alla i 60årsåldern. Kvinnan i mitten säger till mannen bredvid sig:
“Men sträck på dig”
Varpå han svarar, skitargt:
“VADÅÅÅ. Ska jag gå såhäär eller??” och sträcker sig i någon slags vinkel som jag inte ens trodde var möjlig. I bakgrunden hörs barnagråt. Som inte hör till kvinnorna och mannen. Kvinnan svarar, alldeles surt:
“Nej men du kan ju i alla fall dra in magen.”

Jag hinner knappt dölja mitt fnissande innan barnagråten och en arg pappa fångar min uppmärksamhet.
Den arga pappan utbrister till sin ca åttaåriga dotter:
”MEN du får ju BESTÄMMA dig!”
Hon gråter och har uppenbart ont i foten. Pappan fortsätter gorma och skäller ut henne för att hon ramlat i en trapp. Verkar det som. Samtidigt kommer mamman till barnet gående. Med en barnvagn. Med ett, två, tre barn i en mur runtomkring sig. Det minsta barnet går sist och gråter snorigt och högt.
Jag fattar ingenting.
Pappan fortsätter skälla ut åttaåringen.
Den lilla gråtande ungen ramlar. Duns ner i grusplanen. Mamman märker inget. Förens efter ytterligare några steg. Och här kände jag att nej nu!
Så jag gick snabbt hem och åt jordgubbar istället.

-----------------------------------------------------
Annars så förövrigt så har Stockholm, midsommar, sjungande, gitarrer, packande och ett lite trött huvud tagit upp min mesta tid. Men i morgon är det söndag. Peace and Love väskan är färdigpackad och livet känns så himla fint.