hälsningland

Med kinder som äpplen, ärvda i nedåtled av min morfarsmor. Jag rör mig mellan väggarna, stolsraderna, mostrar, fastrar. Bakom min mamma och jag får höra att jag har det röda håret, minsann. Det röda håret, har inte träffat mina sysslingar förut. Vet knappt vem av Malte och Inga-Lill som är min morfars syskon. Men de skrattar vänligt, jag har växt så mycket sen sist. Det, eller de som krympt ihop med åren. Får kram och klapp över håret. 

längdskillnader

öronen

nu är jag här och jag lägger örat mot ytan.

februari

och när jag vant mig vid dig igen.
dina konstiga läten och rörelser som
ryck och ditt sätt att vara i min säng
och nära mig och ditt sätt att tänka
sätt att prata. när jag vant mig igen.
du hittar någon annan.

mina fickor fylls av snö

åh hej hej hej. helt plötsligt är inte min tid samma sak som all tid i världen. den här veckan kommer jag ha jobbat 6 dagar. på olika små ställen. nästa vecka är jag uppskriven på tre pass på ett mysigt italienskt kafé, där jag förhoppningsvis kommer fortsätta få några pass i veckan december ut. har även tre olika boendeidéer som ligger i den okända framtiden och skvalpar. ska ut till Leith för en titt på ett rum att hyra på lördag, inväntar mejl och samtal.
ville mest bara säga det. få det snurriga ut ur huvudet lite.
plus att jag vill ge er lite poesi, på rim i konstig ordning, tadaaa!

Frågor fastnar i mitt sinne

som samlat skrot och damm

dansar, tömmer kroppen på all skam

skramlar runt på allt där inne.

Till december, mina fickor fylls av snö

jag ägnar mig åt skratten

stillsamt, helst om natten

tyst som en öde ö.

20:20

klockan är 20:20 och jag
vill gråta jag vill
skratta jag vill ha någon
att hålla i handen

det är då dessa
fräknar på armar och en mage
som inte fanns där förut
funderar på om det är
alkoholen som har inverkan på
vad vi gör just nu och jag
undrar varför man inte kan bli kär
i den man borde

varför den minst passande alltid
dyker upp i mitt synfällt
upp ur tisdagskvällstårarna som
alltid finns där på lur i
alla fall så fort tiden
inte räcker till för att
andas eller bara sitta still

undrar varför det inte är jag som
tar upp någon annans tankar och
låter mina läppar forma ord i natten som
faktiskt är menade till
någon som vet om det

varför det handlar om
alltid om
någon annan och hennes hjärta som slår så
himla fort och alla blickar som så
ivrigt följer hennes så tydligt
översminkade steg
intränade leende

vet inte hur många gånger jag
själv övervägt att ta den enkla vägen
genom det snåriga
hitta något falskt och hålla fast och
bara vänta

...

klockan är fortfarande 20:20
kanske har den stannat
kanske går tiden
faktiskt så långsamt
______________________________________________________________________
Skrivet den 25 oktober 2010. Hittat i en gammal mapp på min dator. Jag tror inte någon annan än jag har läst denna förut.