hälsningland

Med kinder som äpplen, ärvda i nedåtled av min morfarsmor. Jag rör mig mellan väggarna, stolsraderna, mostrar, fastrar. Bakom min mamma och jag får höra att jag har det röda håret, minsann. Det röda håret, har inte träffat mina sysslingar förut. Vet knappt vem av Malte och Inga-Lill som är min morfars syskon. Men de skrattar vänligt, jag har växt så mycket sen sist. Det, eller de som krympt ihop med åren. Får kram och klapp över håret. 

Känner mig närmare mig själv än vad jag gjort på länge. Kanske kan jag sluta oroa mig över att alla vänner ska lämna. Tillsammans, utan mig. Och kanske att bli kär i fel person egentligen är allra rättast. Kanske är det lättast, åtminstone lättare att vara jag, just nu i mig, om jag förälskar mig.
Jag går till en person nu och han lyssnar. Kanske att jag blir kär i honom också men kanske också att jag låter bli. Jag vet att han har barn. Kunde inte låta bli att fråga idag, om hans jul och hur den skulle firas. 

februari

och när jag vant mig vid dig igen.
dina konstiga läten och rörelser som
ryck och ditt sätt att vara i min säng
och nära mig och ditt sätt att tänka
sätt att prata. när jag vant mig igen.
du hittar någon annan.