min vän havet

allt jag borde tänka på är barn som dör i palestina. istället åker jag hem snabbtsnabbt på min cykel kramar främlingar hejdå kramar vänner hejdå vet att det blir länge till nästa gång nu till nästa gång vi ses och även om jag också vet att vi faktiskt hör ihop så vågar jag inte riktigt lita på att tiden kommer föra oss ihop på att du inte kommer hitta någon bättre.
jag är så arg på så mycket samtidigt som jag är så glad och så rädd. tittar på världen jag är van vid med ögon som är så nya. nya och lite ledsna, hejdåtagande adjö. allt tar toner som i vackra fotografier, nostalgiskt  suddigt varmt och lite nött. som glada barn springer de runt i magen på mig. känslorna. far upp i huvudet gör mitt ansikte rött. jag kramar frågar tittar. håller handen längtar efter handen på min rygg. om en veckas tid är sista kvällen kommen. sista kvällen på min sängs trygga kant, sista familjekonversationen utanför mitt rums trygga väggar, sista takfönstertitten ut i det totalt mörka. och det känns sorgligt, sorgligt för att det känns bra, bra för att det känns viktigt. inte omöjligt inte svårt. jag har aldrig åkt taxi själv förut och jag har aldrig haft en fågel i handen. jag har flugit ensam men aldrig utan ett uppmötande på mottagande flygplansplats.
om en vecka, edinburgh, då är jag nästan din.

jag tittar på allt med sista-gången-ögon. mitt rum, hannahs sovande lockar, mostrars glada skratt.