Kent. 2008. Peace and Love. Med Linns hand hårt i min.
Egentligen har jag inga ord för detta. Inga bilder heller. Eftersom vi stod så pass långt fram att jag tyckte det kändes tryggt att lägga min kamera innanför stängslet. Tänkte att jag kunde nå den senare eventuellt. Men nehejdå. Så fort det stora tygstycket som hängde för scenen for ner dör det upp en arme av armbågande män runtomkring mig. Alla var otroligt långa och ilska. Jag och Linn brev otroligt platta och alldeles utan luft. Vi var dock envisa. Mest Linn. Stod kvar på vår plats som förflyttade sig rad efter rad bakåt. Tillslut fattade vi läget. Vi kunde inte stå där vi stod. Det var inte ens roligt. Så vi slog oss bakåt. Och vips. Stod vi i en lagom trång röra. Såg Kent alldeles lagom bra. Jag började gråta. Vi stod bredvid två väldigt vackra pojkar. Sjöng med i alla texter. Struntade totalt i att våra ben egentligen var alldeles för trötta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar